Den läkande byn

I mitten av maj var det dags för det sjätte och sista tillfället av Nipakademins utbildning Framtidens by. Temat för helgen var Den läkande byn och vi styrde kosan mot västkusten och det lilla samhället Svenshögen. (Här kan du läsa om de tidigare kurstillfällena: Den lekande byn, Den växande byn, Den demokratiska byn, Den lärande byn och Den jordnära byn.)

Svenshögen var en plats som verkligen drabbade oss med full kraft. Dels för att sommaren precis brutit sig loss och den vackra naturen överöste oss med blommor och grönska, men också för att vi så generöst blev inbjudna att dela den smärta som levde bland människorna där. I Svenshögen har man nämligen behövt se stora drömmar och fantastiska möjligheter till gemenskap och meningsfullhet trasas sönder och förvandlas till konflikter, tvister och splittring.

Vår uppgift var att lyssna. På de olika människornas minnen, tankar och synvinklar om det som skett. Vi förstod snart att vi aldrig kommer att få alla pusselbitar att falla på plats och aldrig kunna få en fullständig bild av vad som egentligen hände i Svenshögen. Men det gör ingenting alls, för det var heller aldrig vårt uppdrag.

Det vi vet är i alla fall att det i början av 2000-talet fanns en liten grupp människor i Svenshögen som delade visionen om en by, där man kunde leva i nära relation med varandra och naturen. Man fick möjlighet att köpa ett gammalt sanatorium med ett 50-tal lägenheter, med tillhörande park och gammal vacker naturskog. En fantastisk möjlighet. Det var lätt att rekrytera människor till byn och snart hade man gått från fem-sex personer till ett hundratal.

Men någonstans på vägen gick det alltså snett. Väldigt snett. Vad som egentligen hände och vem som hade rätt är alltså inte vår sak att bedöma. Men om vi tror på att hållbara relationer är grundstenen i morgondagens hållbara samhälle, då behöver vi lära av erfarenheter som Svenshögen. Kanske blir det för svårt  för en grupp att snabbt gå från ett fåtal personer till ett hundratal? Kanske går det inte att dela med sig av en vision? Kanske måste alla i gruppen ta fullt ansvar för alla beslut och kanske är det bara möjligt om man själv fått vara med och skapa visionen? Kanske är det farligt för en ung grupp att tidigt ha stora materiella kapital genom lån, bidrag eller byggnader att förvalta? Kanske hinner man då inte bygga den tillit i relationerna som krävs för att skapa en hållbar gemenskap? Kanske är vi så präglade av vår individualistiska kultur att vi faktiskt inte vet hur man lever i gemenskap med andra? Kanske behöver vi hjälp av professionell handledning för att kunna se, förstå och hantera de psykologiska processer som uppstår i en ung grupp?

Vi grubblade vidare och Lena tog med oss ut på Pilgrimsvandring i den grönskande skapelsen. Temat för vandringen var såklart döden. För vad skulle kunna vara mer läkande än att förenas med tanken på vår egen död? Att få lappa lite i den trasighet som uppstått i glappet mellan en kultur som satsat allt på att förneka vår dödlighet och vår egen visshet om att hur snabbt vi än får hjulen att rulla, så kommer vi aldrig att kunna springa ifrån den. Vår egen död.

Sedan lärde Ingrid oss om naturlig hudvård och hur vi kan öka flödet i kroppen genom lymfmassage. Vi plockade läkande växter i området och hade i smoothies och sallader. Och vissa friskusar tog årets första dopp. Om och om igen.

Innan vi skildes åt började vi ana att vårt uppriktiga lyssnande faktiskt bidragit till läkning för de människor vi fått möta i Svenshögen. Och det var då vi förstod att tiden inte alls kan läka några sår. För det är bara i mötet med världen, varandra och oss själva som vi kan få möjlighet att läka.

Kanske är en av byns allra viktigaste uppgifter att bidra till läkning? Kanske är det inte överhuvudtaget möjligt att bygga en hållbar kultur utan att först läka de sår som uppstått i den ohållbara? När vi slets upp med rötterna från våra lokalsamhällen och förlorade förankring och sammanhang, skapades ett tomrum som vi aldrig kunnat fylla genom det här samhällets löften om ständigt ökande konsumtion. Kanske är det först när vi återskapar relationsbaserade, inkluderande gemenskaper, återtar våra egna berättelser och sammanhang, lär oss att prioritera samverkan framför konkurrens och att ta tillvara möjligheterna i mångfalden bland människors olikheter, som såren kan få börja läka?

Och här slutade alltså resan för den här gången. Nu behöver vi en lång sommar för att samla tankarna och reda ut vad vi egentligen har lärt oss om det vi kallar Framtidens by. Till hösten återkommer vi med en presentation av alla de lärdomar och erfarenheter vi gjort på den här resan. Hoppas vi ses i Härnösand den 27 oktober!

Är du sugen på att delta i nästa års utforskande av Framtidens by? Du har fortfarande chansen: